Trots att den heter sommarboken så passar den mig perfekt nu på hösten. Alldeles lagom att orka läsa ett kapitel innan ögonen vill falla ihop. Den är så oförutsägbar och tvärtemot, fin och varm men inte på något konstgjort sätt utan äkta och levande. Att jag tycker om den kan bero på att jag älskar Tove Janssons bilder & att jag kan höra min mormor läsa mumin med sin finsk-ryska brytning... Ha en skön oktober! Nu ska jag krypa ner med det finska vemodet.
